K103s musikredaktion är tillbaka efter sommarlovet. Vi drar igång hösten med elva nya singlar och två album. Harriet Ohlsson känner vi från Hellsongs. Nu släpper hon sitt soloalbum under namnet Oh, Harry. 11 november spelar hon på Pustervik. Då är vi där.

Även Simon Gärdenfors har blivit solo och albumdebutant. Efter duon Las Palmas och samarbetet med Frej Larsson i Far & Son är det nu dags för serietecknaren att släppa "Att leva med skammen". Precis som väntat med självutlämnande, oblyga texter på Lundamål.

Albumsläppen står överlag som spön i backen just nu, och med dem kommer Europaturnerna. José González Junip spelade på Stay out west i augusti. Hoppas ni såg dem då för under hösten är de ute i Europa och i Amerika på en intensiv turne. 13 september kommer albumet "Fields". Kanske möter de Londonrockarna i The Jim Jones Revue som också är ute och gigar för fullt, dock inga Sverigedatum satta. De är tillbaka med nytt album, "Bring your house down", släpps 6 september. "Hurley" blir namnet på Weezers platta som släpps 14 september. Det vanligaste namnet på deras plattor är annars just Weezer, som tre av deras tidigare album hetat. Manchesterkillarna i Airship är också ute i Europa och även där inga Sverigedatum. Hem kommer däremot Johnossi den 18 december till Trädgårn i Göteborg. Förra veckan hade Säkert-Annika Norlin releasefest för "Facit" tillsammans med tre andra albumaktuella artister på Marie Laveau i Stockholm. Andreas Söderlund som producerade förra Hello Saferide-skivan, Ludvig Bell som sjöng live med Annika på hennes allra första spelning och dessutom Britta Persson.

Det är 15 år sedan Godfrey-bröderna startade och vokalisten Skye Edwards startade Morcheeba. Blood like lemonade kommer från det nionde albumet med samma namn.

Tredje singeln vi plockar upp från finska Disco Ensamble. 8 oktober kommer de till Sticky Fingers i Göteborg.

Diplo aka Thomas Wesley Pentz har tillsammans med crunkrapparen Lil Jon gjort singeln U dont like me. Efter Lil Jons strul med sitt skivbolag har Diplo hjälpt honom i studion.

Det har blivit många soundtracks för Pearl Jams Eddie Vedder på sistone. Han gjorde en hel svit av låtar till tex Into the Wild, och nu är det dags igen för filmen Eat Pray Love.

Efter den magiska aftonen 2008 med Hedros & Hellberg i Annedalskyrkan förstod jag att Stegets klubbspelning på samma plats under årets Way out west var ett måste. Ingen på de fullsatta bänkraderna kan ha varit besviken. Matildas fantastiska röst och charmiga utstrålning blandat med Nils kraftfulla pianospel, dagen till ära på flygel. Dessutom växer duon under kvällens gång till en tiomanna orkester när gäst efter gäst dyker upp. Fiol, cello, trummor, handklapp och hela Gbgs ståbasSigge. Allt inbäddat i en suggestivt vacker ljusshow. Det spelar ingen roll att Matilda försäkrar oss om att vi alla går en säker död till mötes, efter konserten kan inget minska mitt lyckorus.

Nästa dag är det dags för Slottsskogen att öppna sina portar och för Way out west att bli festival på riktigt. Jens Lekman gör ett bra jobb med att få igång de nyfikna och förväntansfulla men ännu avvaktande besökarna. Därefter infinner sig en segma och gig efter gig blir en oengagerad gäspning. Sluta rutinspela och hitta på något mer engagerande. Detta är en festival! Här har ni ju chansen att locka nya fan som inte fastnat för er tidigare.

Får några kickar av Jónsi och LCD Sound System, men det är först M.I.A som visar hur man underhåller en publik. Några intervjuer ville hon inte bjuda på, inte ens till Mats Nileskär, men hon ger allt på scen. Bas, driv, laser och dans.

Lördag och fortfarande inte en droppe regn. Nu är det dags för den spelningen med från min sida mest förväntningar och förhoppningar. Londonbaserade Mumford & sons debutalbumet Sigh no more blev höstens stora favorit och lovade gott inför turnerandet. Publiken som samlats framför Azaleascenen i solen möter ett energiskt folkrockband som idag är extra glada eftersom Premier League åter är igång. Även om alla i bandet sjunger så är det Marcus Mumford stämma som fängslar allra mest. Man kan ju inte heller låta bli att imponeras av hans simultanförmåga när han sjunger, spelar gitarr och spelar bastrumma samtidigt.

Det som många fler sett fram emot är självklart Håkan Hellströms framförande av debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg. De som står längst fram tog plats redan när parken öppnade och fick lön för sin möda redan under Anna Ternheims extranummer, Broder Daniel-covern Shoreline, som gästades av Henrik Berggren. Håkan är glad, pratsam och nostalgisk. Tillsammans med publiken gör han en tidsresa tillbaka till tiden när allt började. Sedan avslutar han med en nyskriven låt som han kanske bara kommer framföra ikväll och aldrig mer. Allt är magiskt och inte det minsta tragiskt. Precis som vi visste att det skulle vara. Det är nästan så att man känner sig lite orättvis med sina höga förväntningar. Men jag har ju aldrig under 10 år och säkert 15 konserter gått hem och tänkt -” Jo det var väll ok, men inte lika bra som den gången när...” Med ett decennium av fullträffar i bagaget Håkan Hellström en av de bästa liveartister vi har.

Efter att Chemical Brothers förvandlat parken till en riktig skogsfest är det dags att sluta festivalen som den började, på klubb. Efter att först hamnat i kön till en svartklubb och inte alls det Stay out westarrangemang som vi sökte, blir det hip-hop med Freedom Writers på Röda Sten. Promoe och Cosmic kör en rolig blandning av Sedlighetsroten, Promoe och Looptrooplåtar. De flesta på grafftema. En väldigt intim spelning som känns oldschool och på gränsen till improviserad. Det är härligt att se Cosmic på scen igen efter avhoppet från Looptroop för två år sedan. Det är också roligt att se Embee reagera i publiken när Freedom Writers av arrangören presenteras som Looptroop. Inte det bästa ljudet, men en vibe som går rätt in i hjärtat och ger en lysande avslutning på ännu en lyckad Way out west-festival. I år dessutom helt utan hällregn i parken. Fortsätt på den trenden.

/ Eva Gustavfsson

Vi styrde vår lilla Toyota mot Dalslands pärla Mellerud ganska tidigt på fredagsmorgonen. Vi hade bokat en intervju med Skånes stolthet Babian redan vid lunchrycket. Ungefär samtidigt som vi åkte förbi Nuntorps Naturbruksgymnasium nådde regnet våra fönsterrutor. Detta regn följde oss ända in till Mellerud City och stänkte ner våra hjässor när vi steg ur bilen för att hämta våra presspass.
Regnet följde även med oss efter vi hämtat dem. Också in i campingområdet. Om ni undrar, ja, även in i tältet faktiskt. Men men, vi ska inte klaga. Vi gjorde faktiskt inte det heller. För, likt en skänk från ovan (regnet såg vi snarare var en bestraffning) så ringde Tobias i Babian och säger att allt var grönt för en dejt i backstageområdet. Vi traskade in i den ombyggda gympasalen och gjorde vår första intervju, en väldigt underhållande sådan. Det berättas om vad Babian tyckte om Mellerud, roliga omslag och vad som egentligen hände i Emmaboda.
Asha Ali kickade igång världens första KAOS. Ja, kickade igång och kickade igång, ett femtiotal tappra åskådare hade trotsat regn och rusk för att höra henne. A shame, hon var och är väldigt duktig. Något fler hade samlats för att se Babian. Tur var väl det, de bjöd på ett ruskigt scenframträdande och fick publiken att trotsa eventuella kallsupar med följande lunginflammationer och få dem att sjunga å dansa i regnet. Kuriosa är att K103 faktiskt blev omnämnda i en av Babians låtar, men, mer om det i höst när ni kommer kunna höra alla våra intervjuer.
Till allas glädje började campingområdet att fyllas på och leran framför scenen/scenerna alltmer befolkad. Fredagskvällen var rockkväll, som bland annat innehöll Mustasch med Ralf Gyllenhammar i spetsen. De drog på en riktigt bra spelning och den regnbefläckade publiken var med på noterna. Efter Mustasch var det de gamla rävarna i Sators tur att inta scenen och de gjorde det riktigt bra. Det märktes att de hade varit med förr. Direkt efter spelningen tog vi oss backstage för en intervju med medlemmarna Kenta och Chips. Där fanns dock ingen bra plats att vara. Lösningen: En Cadilac från 1953. Detta var vår absolut roligaste intervju, och vi fick ett långt snack med Sators frontmän som bland annat innehöll The Ramones, deras relation till Killinggänget och varför Kent Nordbergs karriär eventuellt kan vara över.
Direkt från Sators ljuva stämmor till lördagens bravader. Lördag betydde Hiphop-afton på KAOS. Petter, Organismen och Looptroop skulle alla trafikera festivalen senare på kvällen. Själva hade vi intervju inbokad, med artisten, tillika en av upphovskvinnorna till KAOS, Carolina Wallin Perez. Innan dess passade vi på att ta tempen på festivalområdet som denna morgon faktiskt var fri från himmelens droppar. Tyvärr, får man nog säga, var det inget stort folkhav som campade under dessa dagar. De som däremot var där, var riktigt sköna människor. Men skönast av dem alla tyckte vi nog ordningsvakten var. Trevlig, rolig, och med en underbar dialekt. Självfallet haffade vi honom för en intervju.
Vi träffade Carolina Wallin Perez i fiket vid backstageomdrådet under lördagseftermiddagen. Hon är en sådan människa, som utan att man växlat ett ord med, fattar ett genuint tycke för. Det genuina tycket förstärktes ytterliggare under pratstunden. Vi pratade om KAOS, varför hon vill sätta Mellerud på kartan och när hon egentligen ska sluta göra covers. Och hennes fascination för Eddie Meduza såklart.
I det obligatoriska kvällsregnet såg vi först Salem, och sen rullade det på ända tills Petter hånglade upp mikrofonen runt 02. Vi hade en härlig kväll, helt enkelt.
Nu har vi kommit till det där stycket då det är dags att knyta ihop säcken. Ta fram essensen av Unibrows möte med KAOS. Summan av kardemumman. Och visst, vi ska inte göra dig som faktiskt orkat läsa denna text ända hit besviken. Det var en grymt bra festival, enormt imponerande för att vara ett förstagångsevent. Alla var trevliga och tillmötesgående (speciellt den fina ordningsvakten). Musiken var bra och artisterna fanns där. Dock är det tyvärr inte alls säkert att KAOS fortsätter och blir en andraårselev i den svenska festivalskolan. Det är enormt hög konkurrens, ort efter ort med musikarrangemang tvingas häcka i konkursbon, arrangemang som kanske haft fler och större artister än de som tagit riksväg 45 till Mellerud. Men, visst finns det chanser. Helt klart en fin, om än ganska lerig, grund att stå på. Lyckas Mellerud bara hålla sig kvar tills nästa år kan detta nog bli riktigt bra. För efter regn så kommer ju som bekant solsken.

/ Dag Levin - Unibrow

Sveriges bitpop-scen är idag nästintill obefintlig. Man kan skymta den i dunkla lokaler och mörka pojkrum, men utanför, bland massorna ligger den i lä bland all pop-, rock- och metalfyllda tillställningar. Festivalen Ctrl Alt Dance har existerat i ett par år och har en trogen besökarskara. Musiken domineras av elektroniska toner med ofta härstamning från tv-spelens glansdagar. Vanligtvis sker de tre julidagarnas späckade schema i Hässleholms grönska men på grund av diverse problem begav man sig i år mot Köpenhamn och skapade där en av årets mest surreella upplevelse.

På Ragnhildsgade ligger Bolsjefabriken, vårt mål, och framför oss är en stor byggnad med krossade rutor, graffitifyllda väggar och en kreativ attityd. Kommunen har tilldelat de engagerade ett stort rivningsprojekt och det är upp till de att bevisa dess existensberättigande, Ctrl Alt Dance är ett steg i rätt riktning. Emil, mannen bakom festivalen, rör sig bland folket och får svara på de förvirrade besökarnas frågor medan vi går till baren för att införskaffa första ölen. Det märks att det är mycket som behöver göras, men ska något bli gjort får man ofta ta tag i det själv. En tyst uppmaning till gemensamhet som verkar genomsyra både danskarna och festivalen.

Festivalsommar betyder oftast sol, tält och brassestolar, men här är vi i inhägnade i ett stort område med ute- och en innescen. Efter 22.00 börjar det ljuda där inne och det är de svenska artisterna FantomenK och Djurpark som drar igång dansgolvet. Publiken är varierad men ett gemensamt intresse och kärlek till denna elektroniska genre för alla samman. Djurpark leker med publiken och delar upp oss i danskar och svenskar för att när basen drar igång starta ett danskrig. Torsdagen slutar dock för oss tidigt och vi lämnar musiken för den ovan placerade sovsalen. Det gör sig uppenbart för oss att högtalaranläggningen som även används för jordbävningssimuleringar gör sömnen svår. Det skakar så mycket av basen att man bokstavligt talat rullar runt. Klockan är fem när sista artisten spelat färdigt men där musiken tystnar tar danskarnas förvirrande tungomål vid. Det bankas och skriks och när till slut någon skriker ”håll käften!” så kommer ett entydligt svar tillbaka, ”festivaaaaal!”.

Fredagen tar vid och spelorganisationen Terebi Ge-Mu anländer med tunga tv-apparater och diverse konsoler och spel. Sofforna hopar sig och igenkännande ljudeffekter kommer från klassiker som Super Mario Bros., Turtles in Time och Donkey Kong Country 3. Efter några nostalgikickar och spelronder känner vi att vi behöver tvätta oss och frågar om det finns någonstans att duscha, svaret blir att ”det finns en brandslang där ute..” och vi åker därför istället till havet för lite välbehövd svalka. Fredagen är den stora dagen, dagen då Den Svenska Björnstammen, Goto80 och 047 spelar och festivalen når sin besökartopp. Artister som Wiklund ställer sig utan några typiska instrument och konstruerar låtarna direkt i sin GameBoy. Goto80 har specialutformade visuals med tydlig 8-bit-inspiration och utanför skapas konstnärliga verk på väggarna. Festivalen är i sitt esse.

Lördagsmorgonen är seg, men vi har fått sova ut då vi smart valde bilen framför sovsalens muller. Efter ett besök (vi är stammisar vid det här laget) på pizzerian och med en flaska vin i handen börjar peppen återigen bubbla upp. Vi sätter oss vid utescenen och lyssnar på Lydmoor’s skönsång och myser. Efteråt kommer Lovisa Negga och byter av med fler vackra toner. Med en så ”grabb”-dominerad festival är tjejernas medverkan välbehövd. Dunderpatrullen börjar sin show klockan 02.00 och jag gör deras visuella effekter, all ork i kroppen tas ikväll ut och och några timmar senare finner man både mig och Robin utmattade i bilen. Kulmen är nådd, och vår energi uttömd.

Ctrl Alt Dance var kulturellt, rörigt, kreativt, annorlunda, roligt, påfrestande, slappt och jävligt grymt. Den typiskt svenska festivalen känns förlegad och jag hoppas att fler festivaler skippar alla konventioner och lever ut. Nu är bitpop-kvoten fylld till toppen och vi hoppas att festivalen återkommer igen nästa år, Emil har redan börjat planera.

/ Jonas Johansson

Förvirringen på Nils Ericson Terminalen var total, “Vart är hållplats 50?!”. Ingen visste förrän klockan slog kvart över och bussen gled in i det analkande regnet. Där stod mannen som under fyra timmar skulle transportera en buss fylld med alkohol, tält, burkmat och förhoppningar. Jag och Robin var äntligen på väg mot Arvikafestivalen!

Väl framme spöade regnet ner men vänliga själar räckte oss ponchos som skydd. Traskandes mot vår plats på lilla campingen började solen kika fram. Vi reste vårt tält och hälsade på de Skövdebor som bodde vid vårt tält, de hade precis tejpat fast en däckad Stockholmare så stämningen var på topp.

Först på schemat var Four Tet på Andromeda, en scen vars ljudbild inte gjorde de elektroniskt klingande tonerna rättvisa. Vi begav oss därför istället till Orion, den mest oinspirerade av Arvikas scener. Väl inne höll Hararld Björk på att avsluta sitt set medan The Holy Ghost påbörjade sin soundcheck, dålig attityd och stämning följde och vi försvann utåt efter några minuter.

VIP-området lockade istället med sina, relativt, rena toaletter och ölservering, även Gula Gubben var där inne så det fanns något fint att titta på. Torsdagens höjdpunkt var utan tvekan Chromeo som drog igång mot midnatt med smäktande riff, kärleksfulla texter och en närvaro som fick även oss kräsna att kapitulera. Efteråt begav vi oss mot Ellen Allien som lät basen husera fritt, men den riktiga fuldansen var på VIP-området och det var där vi slutade vår kväll.

Fredagens stekande sol väckte oss vid 9-snåret och bakiskänslan framkallade mjukostdrömmar i våra sinnen. Öl, fett och musik var våra vapen mot trötthet och värmeslag. En peppinjektion fick vi under dagen då vi såg 10-mannabandet Bara På Låtsas och vi fick göra egna pins. Allt kulminerade 20.00 då vi steg bakom kulisserna för att träffa Johan Karlsson i Familjen. Och Efter en grym intervju däckade vi för att inte återkomma förrän kvällen då brasilianska The Twelves styrde dansen på festivalen.

Varannandagsvädret visade upp sig på lördagen då regnet återigen var över oss, men med en T-Pain-applikation på mobilen kunde vi underhålla oss tills vår intervju med Patrick Arve i Teddybears påbörjades. Vid Presscentrum gick vi gå igenom våra frågor och även där träffade vi dundersköna funktionärer, kontakter som under en festival kan vara avgörande för ens framgång. Skratt och upplevelser utbyttes på kvällen med övrigt pressfolk och med Babyshambles i bakgrunden var vi nöjda med vår vistelse, speciellt med tanke på att vi inte bestigit en enda “bajamaja” utan frekventerat VIP-områdets, relativt, rena alternativ.

Om vi vann mot tröttheten vet jag inte då jag ligger här utslagen i sängen, men att utkämpa striden hoppas jag göra igen nästa år!

/ Jonas Johansson